Det har varit tufft, helt fantastiskt och ledsamt men absolut det bästa beslut jag tagit!
När jag inte fick min mens som jag skulle i slutet av augusti 2010 kom det jobbigaste att ta ett graviditet test. Som jag förväntade var det ett plus och lika så de tre andra som jag tog. Samtidigt som jag blev jätteglad blev jag också jätterädd, först för att jag inte visste hur mi familj skulle ta det sen för att jag inte visste om jag skulle fix att bli mamma!
Hade en helt underbar graviditet var endast lite trött och orklös ibland men inte mycket mer än så. Och efter en dramatisk förlossning så var vi faktist föräldrar.
Dom första månaderna var både fantastiska och jobbiga
det var en helt ny omställning i livet att inte få sova och att ständigt vara på sin vakt och inte riktigt slappna av, kände många gånger att jag fixar inte detta, Mirna förtjänar en så mycket bättre mamma än vad jag är.
När Mirna var 5 dagar så av utmatthet somnade hon på mitt bröst och jag somnade strax efter vaknade av att hon slänger sig av mig och ramlar ner på golvet och gallskriker, den natten spenderade vi på akuten men som tur va mådde Mirna bra men mitt självförtroende sjönk och jag kände mig värdelös
Dock så var Mirna ett mycket lugnt barn och skrek väldigt sällan mycket glad och hon sov väldigt bra och redan tidigt vid 3 månader började hon sova hela nätter, väldigt skönt=)
Under graviditeten velade jag fram och tillbaka om jag skulle amma och beslutade mig för att göra det, men det som skulle vara en fantastisk upplevelse, mysigt blev jobbigt och inte alls som jag tänkt mig och efter 3 månaders kämpande så gick jag över till att ge ersättningen då amningen blev ett stress moment både för mig och bebis.
Ju äldre Mirna blev ju mer fick man tillbaka av allt kämpande i början vakna nätter, ingen ork och flera gånger känt mig deprimerad och att jag skulle inte fixa detta. Nu började hon le, skratta när man pratade med henne man får respons på att hon mår bra och att jag gör ett bra jobb.
Min bvc sköterska berömde mig flera gånger hon tyckte att jag var en väldigt lugn och sansad mamma, väldigt skönt att höra från en utomstående.
Vid ca 6 månader vände det igen, Mirna började sova dåligt igen och vaknade flera gånger på natten, kunde inte heller lämna henne ifrån mig längre stunder då det slutade med att hon gallskrek tills vi kom och hämta henne. Hon började även äta dåligt.
Hon började även bli jätterädd för främmande män här(vilket fortfarande inte gått över)
Det blev bättre med tiden men under ca 4 månader stog allt stilla inget hände med Mirnas utveckling mer än att hon började prata mera och kunde börja hålla tyngre saker i hennes händer. Väldigt tufft tid här med men ändå roligt då hon började förstå mer och prata säga mamma, vilket var det mest fantastiska någonsin! Vid 7 månader säger hon pappa för första gången vilket var ett upplyft vi behövde.
Vi var på vår första utlandsemester när mirna var 5 månader vilket gick jättebra förutom att hon blev jättesjuk men det fixades med lite medicin, ändå man kände sig hjälplös när man inte var på hemmaplan.
Vid 10 månader börjar hon krypa strax efter börjar hon resa på sig hon. Hon går om vi håller henne i händerna. Hon klappar händerna och skrattar, visar vilka sånger hon tycker om. Vilka tv program som gäller mm. Hon har börjat bli en liten person och för varje dag som går smälter hon mitt hjärta när hon kollar på mig med sitt busiga lilla ansikte och skrattar. Hon började få bra sov och matrutiner även om hon strular med maten ibland fortfarande och vid läggdags blir hysterisk(ibland, vissa dagar är bättre än andra)men sover trotts allt hela natten.
Mirna fick sin första riktiga feber frossa när hon var ca 9 månader och sin första riktiga förkylning vid 11 månader men det klarade vi oss ur utan några problem, visst gör det ont i hjärtat när dom små inte mår bra.
Det är allt detta man har väntat på det man har jobbat för de senaste åren men man har aldrig riktigt kunna förstå vad alla pratar om. Vad det är för känsa man känner när dom gör allt detta, först när Mirna började förstod jag och detta är bara början på ett långt föräldrarskap med uppförsbackar och nedförsbackar.
Om 5 dagar fyller hon 1 år och som inledningen säger det har varit en resa med många upp och nerförs backar men hon är min skatt, mitt hjärta, mitt allt! Det finns inte ord att beskriva hur mycket jag älskar henne och jag skulle göra vad som helst för henne!