På grund av extremt illamående har jag besök sjukhus 3 gånger - allt inom loppet av 1 månad.
Jag fick (vad jag trodde då) maginfluensa i början på mars. Jag kräktes flera gånger varje dag och var helt slut i kroppen. Det konstiga i det hela var att jag helt plötsligt fick ett super-sug efter "Pink Lady"-äpplen, något annat dög inte. Det skulle vara just den sorten.
Senare den veckan fick jag ett sms från min mamma. "Har du kollat om du är gravid?". Med risk för att hon skulle tjata på mig så gjorde jag ett, pojkvännen fick åka till apoteket. Så senare den kvällen gjorde jag testet. Svaret var positivt. Först var jag inte säker på resultatet, då det var ett ganska svagt resultat. Så jag bestämde mig för att göra om det (han köpte två-pack) morgonen därpå. Samma resultat. Jag hade ingen aning om hur jag skulle reagera. Jag var för trött helt enkelt efter flera dagars konstant kräkning. Men en sak visste jag, jag var med barn.
Det tog 1 vecka innan jag åkte in första gången till akuten. Ringde 1177 flera gånger, men de hänvisade mig bara till barnmorskan, så då tog jag saken i egna händer.
Fick göra en livmodersröntgen då de ville se så allt stod rätt till. Men efter att legat i salen och väntat kom läkaren in och talade om att de ville hålla mig över natten och ge mig dropp då min vätskenivå hade sjunkit ordentligt. "Jahopp" tänkte jag. Åkte in en måndag, åkte hem på torsdagen.
Läkarna gjorde aldrig någon ordentlig undersökning på mig egentligen. De gav mig Lergigan mot illamåendet, vilket senare visade sig gav biverkningarna illamående och kräkningar.
Andra gången jag åkte in hade det inte ens gått en vecka mellan. Anledningen var för att jag växlade mellan diarre och att spy. Jag fick sitta mer eller mindre på toaletten med en påse i handen (lite överdrivet, men det var inte långt ifrån att det faktiskt var så). Så jag fick be svärföräldrarna skjutsa in mig till akuten igen, eftersom Lergiganet inte hjälpte heller.
Ingen undersökning nu heller. Istället satte de in dropp, lergigan samt primperan. Primperanet gjorde åtminstone så att jag kunde sova.
Denna gången åkte jag in en söndag, kom hem en onsdag.
Det dröjde ungefär 2 veckor innan jag fick åka in den tredje gången. Eftersom jag hade hittat ett sätt som gjorde att jag kunde få i mig vätska; Vattenmelon. Det gick åt mängder med melon hemma, en halv om dagen. Min kost under en veckas tid bestod av vattenmelon och smörgåsrån. Samtidigt stoppade jag i mig lergigan samt primperan 3 gånger om dagen.
Det började se ljusare ut. Vissa dagar klarade jag av att ta en mindre promenad i lägenheten. Jag hade börjat förlita mig mindre på hinken bredvid sängen och mer på att jag skulle hinna till toaletten. Jag hade påse ifall jag inte skulle hinna hela vägen, men för det mesta gjorde jag det.
Vissa dagar slapp jag helt "kräk-festen" som jag kallade det. Det började se mycket bättre ut. Kanske skulle jag kunna börja njuta av graviditeten (som ännu inte hade slagit mig).
Efter att ha upplevt en marinblå kräkning och orange olje-diarré, började magen om. Även melonen började vända på sig. Lergiganet slutade jag med efter att ha pratat med barnmorskan om det. Mina misstankar om medicinen var sanna. Ungeför hälften av kräkningarna berodde på lergiganen.
Den tredje gången, nu senast jag lades in, var nu i veckan. Jag satt och flåsade framför toaletten och pratade med 1177. För första gången sa telefonisten att jag skulle åka in. Vi åkte in och jag blev lagd över natten i väntan på läkaren. Den här gången tänkte jag inte ge mig. "Det måste vara något mer än graviditeten" talade jag om för läkaren. Vissa läkare är inte roliga; de blir sura om man säger något. De senaste gångerna var det "Dropp och hem". Nu tänkte jag inte bli hemskickad utan några svar.
Det tog tre besök till vårdavdelningen 12 på Sundsvalls sjukhus för att läkarna skulle inse att det var något mer än graviditeten. Jag hade utvecklat magkatarr efter all kräkning. Äntligen något svar! Magen hade varit mer eller mindre helt tom i 5 veckor vid det här laget, klart det måste ha varit något mer än bara graviditeten. Jag misstänkt magsår, så när läkarna sa magkatarr blev jag nästan lättad att det inte var värre.
Jag beställde även ett ultraljud då jag ville se om bebisen växte som den skulle, då jag inte haft några större mängder näring i kroppen var jag extremt orolig. Läkarna tyckte jag var löjlig, de sa det inte, men det syntes på dem. Denna gången åkte jag in en måndag och fick stanna till onsdag.
På onsdagen fick jag byta rum och där låg en annan kvinna, höggravid. Vi började prata (efter att hon tagit initiativet) och sedan fortsatte vi prata, om allt mellan himmel och jord. Men hon gav även tips och råd för det som kommer, och hon berättade om sina tidigare förlossningar (detta var hennes tredje barn). Jag kände mig så lättad över att ha få prata med någon som jag inte känner som har gått igenom hela proceduren med illamående (kanske inte så kraftigt som jag) och tröttheten. Det är inte samma sak att lyssna på sin mamma eller syster.
Läkarna ville inte ge mig ett ultraljud, det tyckte de var onödigt. Jag blev förbannad. Fick ta i med "det tunga artilleriet". Talade om för en sköterksa att jag har ångest, och att det skulle stå i journalen, och att jag äter medicin för det. Jag skulle gå och oroa mig ända till juni då vi skulle boka in ultraljud med barnmorskan. Jag skulle inte kunna lugna mig om inte jag själv fick se att barnet mådde bra.
Då fick jag det. När jag fick se den lille blev jag helt skakis. Det var först nu som det slog mig att jag har en liten bebis som växer i min mage, som jag kommer ha fullt ansvar för sedan. Jag skulle bli mamma. Jag kunde inte slita blicken från skärmen, inte heller från fotot som jag fick sedan som bevis på att jag är med barn.
Senare fick jag åka hem, det var i onsdags. Igår hade jag en bra dag. Jag kunde äta mig mätt för första gången på 5 veckor, jag kunde dricka normalt igen och jag behövde inte leva på melon och rån längre.
Däremot hade jag en nerdag idag. Frukosten kom upp och den lille har bråkat med mig hela dagen. Bebisen tyckte inte jag skulle äta. Men tack vare rumskompisen på sjukhuset, och de nya medicinerna har jag fått energi och ork till att göra saker. Förra veckan låg jag fast i sängen, ingen ork alls och svårt att andas om jag bara satte mig upp. Nu kan jag gå mindre promenader, träffa vänner och äta igen. Det är underbart. Jag kan äntligen njuta av min graviditet.
Så ni som går igenom samma som jag, det blir bättre med tiden. Jag vet att det är svårt att se, men det blir faktiskt bättre. Jag bröt ihop nästan varje dag av frustration och irritation. Min pojkvän fick stå ut extremt mycket skäll för ingenting och jag fattar fortfarande hur han inte gick genom dörren och lämnade mig. Men han stöttade mig och hjälpte mig på alla sätt han kunde. Det blir bättre.