Trodde inte det skulle vara så här!
Jag mådde så dåligt att jag kunde ej, patat med någon, se på Tv eller gå till jobba.
Den 27Januari 2012 en fredag eftermiddag, mådde jag super illa och förstod ej vad det vad. min första tanke var Maginfluensa eller kräksjuka på väg. i o med att det var fredag EM så kände jag att det är bättre att åka hem o vila så blir jag bättre till nästa vecka då jag har viktiga möten och kundbesök inbokade.
Jag pratade lite med syrran på väg hem från jobbet och sa att jag mår illa hoppas jag inte blir sjuk nu. Hon sa direkt du är Gravid. omöjligt SÅ FORT KAN DET JU INTE GÅ, (2månader sen vi sluta med skydd)
Jag har hört av de flesta jag pratat med att det tar ca 1-3år för vissa.
jag fundera på detta vägen hem o bestämde mig för att testa mig och mycket riktigt jag Är GRAVID. (jag testade mig 4gånger till, alla +++++++)
Givetvis blev vi jätte glada om än chokade, det var ju ganska tidigt bara 4/5veckan.
helgen gick o jag mådde illa inget konstigt, Början på nästa vecka mån-tors EM samma ska bara illamående ingen aptit direkt.
men Torsdagen på väg hem från kundbesök uppåt ilandet(jag bor i Skåne) när man åkte underbara tåget hem började mitt helvetet som varade i 2månader.
på Tåget Kräktes jag flera gånger, folk tittade konstigt på mig. Speciellt en man frågade om det smittar jag gav honom ett leende o sa när detta är själförvållat och han förstod vad jag menade heheh :)tänkte så kan det ju vara. men detta fortsatte hem och höll på hela helgen(gick ej till jobb)
Måndag sökte jag Barnmorskan men fick bara veta att jag måste vänta till Tisdagen då det är öppen mottagning. vid detta laget mådde jag jätte jätte dåligt och ville bara ha svar. kändes precis som att ingen ville hjälpa mig, känslan av maktlöshet för min del har inte varit större än i denna stund.
Fick hjälp tillsist, lösning piller(för att bli av med illamåendet o sova) och kisse prov för att kolla så att värden vara bra. (ingen fara där). Barnmorskan o läkaren sjukskrev mig först 2veckor sen 6veckor till.
Dessa veckorna vill jag helst glömma, kan man ju nästa säga att jag har gjort med tanke på att.
jag bara sov, kräktes, sov och kräktes i flera veckor.
det är inte kul att vara i vecka 5 o veta att det kanske går över vecka 13 eller 18 eller aldrig(9månader)
Detta resulterade i att jag gick ner 8kg, en underbar fästman som tog hand om mig( jag var som ett hjälplöst litet barn( han fick öva lite).när det väl börja vända i vecka 11-12 var jag så energilös att jag inte trodde det var sant. blev rädd för att äta o må illa men jag tvingade mig själv att testa för barnets skull och jag måste bli frisk vill inte ligga så här mer.
fortfarande idag tycker jag det är jobbigt att äta pga rädslan att kräkas. gör det fortfarande men endast nu om jag anstränger mig för mycket eller åka bil förlägne, men heller det än så som det varit.
Nu är jag i vecka 15 och mår bra på FM men på kvällen måste jag vila för jag mår illa och är super trött. Jag har börjat Jobba som vanligt så det känns bra, men jag tar det jätte lugnt.
Mångas reaktion på detta har varit att de inte har hört att det kan vara så här och för mig känns det som att ingen tror en, just för att det är så ovanligt ca 5% av Sveriges befolkning kan må så här. och många kanske jobbar sig igenom det tills de inser att det inte går och åker inför dropp istället(jag vara när trots att jag var sjukskriven).
JAG KAN SKRIVA MYCKET MER OM DETTA MEN KÄNNER ATT JAG BÖR AV RUNDA.
TIPS: Ta det på allvar, prata med barnmorska direkt o se till att bli sjukskriven tills det går över och du känner dig starkare. Jag hade själv svårt att acceptera och hade det inte varit för Min Sambo o Barnmorska så hade jag nog inte varit nästan helt tillbaka nu eller så gott det går.
Stort tack till er och våra familjer som funnits där som stöd.