Första graviditeten. Önskad men inte så planerad. Hade verkligen ingen aning om vad som väntade mig, minst av allt att jag skulle fullkomligt älska att vara gravid.
Det är nog lätt att älska att vara gravid när man har det så bra som jag har och har haft det.
Jag hade nog hört ganska många skräckberättelser om graviditeter och utgick nog från att "varför skulle det inte drabba mig?"
Är i skrivande stund i v 32+5 och mina utmaningar har varit:
Ömmande bröst
Fått lägga mycket pengar på nya BH:ar då de växt som ogräs
Dålig hy runt mun, haka och hals så det har sett ut som jag haft psoriasis.
1 blodtrycksfall - på en buss - svimmade inte tack och lov
Sömnlösa nätter under vissa perioder
Lite pust & stånkig
Trött i ryggen mellan varven
Kissenödig & sist men inte minst...
Kramper. Vissa kramper på ställen jag inte riktigt vill berätta om men det är mest vaderna som krånglar & det krampar sig varje dag nästintill..
Ja -thats it!
Sen har resten varit ren och skär njutning. Älskar att känna barnet röra sig och kan verkligen inte få nog av det...älskar att massera magen med olja, se hur magen växer och för att inte tala om ultraljuden. WOW - det hade jag velat göra varje vecka.
Med åtta veckor kvar till beräknad förlossning inser jag att jag kommer sakna min mage - vi har blivit kompisar den och jag. Jag kommer sakna att vara gravid, det är så jag känner nu i alla fall. Sen när jag väl har bebisen i mina armar kommer det nog låta annorlunda för visst saknar jag min gamla kropp. Saknar att kunna vända mig obehindrat i sängen, ligga på mage, slänga mig ovanpå min man, att knyta skorna obehindrat och inte behöva springa på toaletten i ett kör osv men det vet jag kommer tillbaka. Vet inte om vi kommer få fler barn så därför njuter jag, njuter som bara den...
Är tacksam för att jag kunnat bli gravid & önskar, hoppas och ber att vi ska få ett friskt och välskapt barn. Nu ska jag njuta allt vad jag orkar av den sista tiden och längtar så jag får fnatt till att se vad det är för en liten rackare som kan få mig att skratta bara genom att röra sig. Det ni - det måste bara vara ett underbarn ;-)
Kram från mig!
Relaterat till den här berättelsen: