Allise en död Ängel.
Hon har givit mig sorg men oxå Mycket Kärlek.
Jag var i slutet av v 36 när jag åkte till min barnmorska och kollade att allt var bra. Bilresan in va det ett härrans liv i magen. Kunde nästan inte holla mig för inte skratta. En regäl kullebytta måte det ha varit. =) När jag väl kom in till barnmorskan så klaga jag på att jag inte trode barnet låg med huvudet ner än. Så hon kände och så gorde vi ett litet ultra ljud. Allt var bra, hon låg rätt och låg och stöka. Underbart att se. Förmodligen hade hon vänt sig till rätt precis innan i bilen.
Sen 2-3 dagar efteråt så var det lite väl lungt i magen tyckte jag. Jag sa de till gubben oxå och vi båda tyckte att jag skulle prata med barn morskan när morgondagen kom (mångag). När den väl kom och jag ringgde in och prata så kändes det fel att prata om att de var tomt på rörelse i magen, eftersom jag tyckt att jag nog har känt rörelse i magen. Men ju längre veckan gick desto mer osäker vart jag. Ons eller om de var Torsdagen jag ruskade om magen och sa, du är väl inte död. Fredagen kommer och de är efter middag och jag känner att du bärjar de bli dags kanske, De börjar mola runt bäckenet, men knuffar bort det under eftermiddagen. Gubben kommer och min son Kommer hem och vi äter mat vi 17 och gubben ska åka i väg och göra en sista målning och städning hos en kompis. Jag säger inget vill inte oroa honom. Han kommer hem runt kl 21 Jag berättar hur det är men att jag tycker att vi ska fika lite te och macka innan jag ringer till förlosningen. Har under fikat kollat upp i en bok hur värkarna börjar och jag hade 4 en minnuts värkar på 10 min. Så då var de klart att ringa in.
Min man försöker få tag i sin mamma för vara barnvakt till sonen under tiden. Men hon krånglade till det så vi strunt i henne.
På förlossningen vart dom väldigt oroliga när jag sa att jag inte tyckt att de har rört på sig lika mycket som förut och att jag absolut skulle komma in.
Så ringde jag min mamma och de var ingen diskution. behövde bara säga att de är dags och jag fick svaret Vi kommer. Min mamma och syster var på väg. Gubben fixa bilen och så fixade jag de sista i väskan. de tog mamma och syster en kvart.
Vi åker in till ks-stockholm tog 40min jag klara av att gå från p-huset under astrid till förlosningen. Anmälde mig men de sa att de skulle ta en stund på grund av skift byte. Men runt 23 så kom dom och sa att de var fult i salarna men att de snart skulle finnas plats för mig. Men hon hinner inte mer än att vända på ryggen fören hon väder sig om igen och säger att vi kan ju ta akut rumet. Så kommer in till det första rumet. Gu va skönt de var att få ligga. Får strippa av mig och så försöker vi hitta barnets puls men hittar bara min. Så söterskan går efter läkare och han hittar inte häller så då hämtar dom ultra ljudet. Dom kollar och kollar. Tillslut säger min man att dom fick ge sig och säga något till oss. Vi hade ju undertiden förstått att de inte stod rätt till. Då säger docktorn att dom hitter inget liv. De satt som en kniv i hjärat.
Docktorn säger att vi får lite tid för oss själva och så går dom. Gubben och jag kramas och bleklagar skiten som hänt. Men jag har värkar och kallar in söterskan och hon säger då att vi har möjligheten att åka hem om vi vill eller om vi vill stanna och föda. Vi tyckte de var självklart att inte åka hem. Vill inte ha ett dött barn i magen och minna värkar började bli jävliga. Så vi stannade kvar.
Värkarna var i god form och jag längtade efter ryggbedövning. Tiden gick långsamt och var sorlig!kl 03:15 Började de trycka på ordentligt. och hon kom ut på 3-4 krystningen. Gubben grätt många sorliga tårar och jag fick bara fram en, två tårar. De kändes som de var något form av lås. När hon väl låg där med navelsträngen, barnmorskan visade oss navelsträngen som det va en väldigt hård kärring knut. Den var platt och tomm mot barnets mage och tjock och fyllig mot moderkakan.
Om barnet hade överleft så hadde hon varit garanterat Hjärnskadad. På grund av syre brist som knuten har påväkat henne med. Förmodligen har hon knutit knuten när hon var väldigt liten och när hon lade sig tillrätta i magen så drog hon åt knuten. Tynade sakta bort.
Barnmorkorna ville att vi skulle hålla i Allise. Men vi ville inte hålla i henne vi ville inte binda mer kontakt med henne. Men vi ville absolut se henne och ta farväl.
Vi är ändå tacksamma över vad som hände. Med tanke på hjärnskada.
Vi fick hand-fotavtryck och en hårlock av Allise.
Jag och min man växte varandra närmare av den upplevelsen. Jag hitta min man som jag träffade för 7år sedan, han var tillbaka.
Vi länktede hem till vår son Adde 2år. När jag väl fick lägga mig på sängen och Adde kommer in och kramar sin mamma. Så släpper allt, mågna stora tårar faller av sorg och lycka över Allise.
Vi har aldrig förväntat oss att vi ska få barnet i magen. Vi har alltid sakt att "Om vi får barn" "Om det går bra" Vi har aldrig vågat tro att de ska gå hela vägen. Men man har alltid hoppats. När man har barnet i famnen kan man mer vara säker. Det skulle va tyngre oxå om man förlorade barnet då.
Ta Aldrig något för givet! Ha ett öppet sinne, så går inte glaset söner när det faller.
Två månader efter detta så blev jag gravid på nytt. Lyckan e stor av glädje att kunna bli gravid igen och med min Älskade man. Nu väntar vi spänt på 3april. Sjukhusen stöttar oss, så vi har gått på extra ultraljud och kontroller. Oron e ju starkare nu, men känns som man har bra stöd.
Tyvärr är man inte lika stark runt bäkenet för att man var gravid innom samma år. Så nu har jag väldigt ont och får ligga i sängen väldigt mycke. Tråkit... Länktar länktar att väckorna ska gå!
Ta hand om er Mammor.