Om du vill läsa om en fantastisk förlossning fylld av glädjetårar, följd av en ljuvlig första tid omgivet av små rosa fluffiga moln får du leta vidare. Det jag kommer berätta om är inte vackert eller fyllt av glädje. Men en berättelse ur verkligheten som förhoppningsvis kan kasta lite ljus över traumtaiska förlossningar, förlossningsdepression och skammen och skulden som följer på en sådan upplevelse.
Min önskan är att sudda ut tabun över ämnet, och att få andra mammor i samma situation att känna lite hopp om att det faktiskt blir bättre. Att man kan bli sig själv igen efter en traumatisk upplevelse.
Jag blev gravid några dagar efter att jag och min sambo hade bestämt oss för att försöka. Vi var beredda på att det kunde ta lång tid och blev förvånade när jag blev gravid så fort. Vi var överlyckliga och det var starten på en härlig tid. Jag hade en väldigt bra graviditet med turen att bara må illa i en vecka. Jag hade ont här och där, sammandragningar och somnande händer men allt det det där hör ju till. Jag mådde otroligt bra i åtta månader. Längtade, väntade, planerade och såg fram emot förlossningen. Jag tyckte det skulle bli så spännande att få känna de första värkarna, att kanske vattnet skulle gå, att få ringa till förlossningen och berätta att vi var på väg in. BB-väskan stod packad redan i vecka 30. Barnrummet var målat, möblerat och ombonat, spjälsängen ihopskruvad och bebiskläderna tvättade. Vi gick och drömde om hur allt skulle bli när den lilla bebisen äntligen skulle komma. Men under ett besök hos våran barnmorska började en helt annan resa än vad vi hade förväntat oss. Hon kände som vanligt på magen, och sa att hon trodde att bebisen låg i säte. Hon tycket det kändes som att huvudet var under mina revben. Jag som hade känt sparkar uppåt var säker på att hon hade fel. Det bokades en tid för ett extra ultraljud på sjukhuset och med fyra veckor kvar till beräknad förlossning såg vi på skärmen att barnmorskan hade haft rätt. Bebisen låg i säte, rumpan ner och benen rakt upp med fötterna framför ansiktet. De sa att de skulle göra ett vändningsförsök och jag fick genast bricanyl för att livmodern skulle bli mjuk. Läkaren tog tag om bebisen utanpå magen och försökte att få den att göra an framåt-kullerbytta. Det gjorde fruktansvärt ont och kändes så fel. Magen som jag hade skyddat i 8 månader drogs och slets i länge innan läkaren gav upp. Jag och min sambo fick sitta i ett rum själva en stund innan läkaren kom tillbaka. "Ni har fått information om kejsasnitt antar jag" sa han. Det hade vi inte fått och vi kändes oss helt oförberedda på allt nytt som hände. Han sa att kejsasnitt var det säkraste för bebisen och det gjorde att vi givetvis gick med på det. Han gick ut och kom efter en stund tillbaka, han kikade in genom dörren och sa att det blir den 26:e oktober. Han gick igen och in kom en sköterska och lämnade ett papper med information. 07:15 den 26 Oktober, planerat kejsarsnitt.
Där satt vi själva, jag och min sambo och grät. Vi hade inte hängt med i allt som hänt den morgonen och fick ingen hjälp eller information. Vi åkte hem, och nu började en tid av oro och ångest. Ingenting blev som jag hade tänkt. Jag skulle inte få vara med om den förlossning jag hade väntat på i 8 månader. Jag var livrädd. Rädd för att dö, rädd att bebisen skulle dö, rädd att de skulle råka skära i bebisen, rädd för att den inte skulla kunna andas när den kom ut. Rädd för att ligga där och vara förlamad och inte känna när barnet kom till världen. Jag längtade inte längre. Jag var bara livrädd och var säker på att något hemskt skulle hända.
Kvällen innan kejsansnittet skulle jag duscha med bakteridödande medel flera gånger. Jag stod där och skrubbade mig och kände ingen glädje över det som skulle hända. Allt det som varit romantiskt och vackert hade blivit stelt och sterilt. Klockan 5 på morgonen ringde klockan och vi gick upp. Duscha med medel igen och sen satt vi i bilen. Jag kände mig ganska avstängd och vågade inte tänka på vad som väntade. Vi fick ett rum på förlossningen, kläder inför operationen och sedan följde en lång väntan på att de skulle säg att det var vår tur. Vi fick träffa förlossningsläkaren, han var allt annat än förtroendeingivande. Han frågade vad jag vägde, när jag sa att jag inte visste sa han "då får jag gissa mig till något" Jag minns att jag tänkte att det måste finnas en våg på sjukhuset så att de kunde kolla att jag fick rätt bedövningsdos. Jag rullades in i operationssalen och fick lägga mig på sidan. "Kryp ihop mer" säger narkosläkaren. Hur ska det gå till med en jättemage i vägen? Han lägger ryggbedövningen men träffar en nerv. Det gör fruktansvärt ont och jag skriker rakt ut. Han gör om samma sak fyra gången inna han ger upp och ringer efter en annan läkare som klarar det på andra försöket. Efter 6:e sticket känner jag benen domna bort. Ända upp till brösten försvinner känseln. Ett skynke spänns upp och det är sista gången jag ser min stora runda mage. Min sambo sitter bredvid mig, klappar på mig och pratar tyst i mitt öra för att lugna mig. Efter en stund hör vi att de börjar suga ut fostervattnet och vi vet att vi snart kommer få höra ett skrik..eller inget skrik alls. Jag känner att de drar och sliter i mig, trots att jag inte har någon känsel. Plötsligt hör vi ett skrik, det låter blött och gurgligt men blir klarare efter en stund. En barnmorska visar bebisen för mig som hastigast, inte aniktet utan bara mellan benen och säger :"det blev en flicka" sedan försvinner domoch min sambo följer med in i undersökningsrummet. Det känns som en evighet innan dom kommer tillbaka och lägger henne på mitt bröst. Jag kan inte hålla om henne eftersom mina armar ligger rakt ut åt varsitt håll. Den ena med dropp och den andra med blodtrycksmaskin. Jag lägge rändå försiktigt ena handen på henne. Hon har helt öppna klarar ögon, hon lyfter handen och drar ut min syrgas ur näsan, nyser fostervatten i ansiktet på mig och jag skrattar. Jag är omtöcknad av blodtrycksfall men känner mig helt och hållet lycklig just då.
Vi rullas tillbaka in i rummet på förlossningen och där ska jag ligga tills bedövningen släpper. Jag försöker amma och hon får tag direkt och börjar äta. Det känns som det mest naturliga i världen. Efter det minns jag inte så mycket förrän vi är på BB. Jag börjar få ont och de ger mig smärtstillande. Den första natten sover hon bredvid min sambo eftersom jag inte kan röra mig. Han får lyfta henne till mig varje gång hon vill äta. Det kommer lite mjölk och hon somnar igen. Dagen efter, eller två dagar efter, minns inte riktigt, slås jag av en fruktansvärd ångest. Den är så överväldigande så att jag blir rädd. Jag berättar inget för någon för jag vet inte varför jag känner som jag gör. Jag kan inte sova, varken på dagen eller natten. Jag är så orolig att något ska hända med henne. Att hon ska sluta andas. Plötligt börjar jag få hemska tankar och bilder i huvudet "tänk om jag råkar tappa henne" "tänk om jag råkar slå i hennes huvud i något" "tänk om jag vaknar och hon är helt blå i ansiktet och har dött". Dessa tankar och bilder snurrar i mitt huvud om och om igen. Ångesten blir bara värre och värre men jag håller den fortfarande för mig själv. Tillslut märker dom att jag aldrig sover och frågar om jag vill ha akupunktur. Jag provar och kan somna för första gången på flera dagar. När jag vaknar känns det inte bättre.. Jag hade läst om att man kan känna sig nedstämd när mjölken rinner till men visste inte att det skulle kännas SÅ hemsk. Jag gråter och berättar för min sambo att jag har ångest. Vi pratar med en barnmorska och frågar om det finns något ångestsämpande jag kan få men ändå amma. Det finns det inte säger hon.. När det är dags för läkarundersökning av bebisen ligger jag kvar på rummet medans min sambo följer med. Efter en stund kommer en sköterska och säger att jag ska komma, att läkaren vill prata med mig. När jag kommer dit berättar han att han känner att höftkulorna hoppar ur led på henne och att vi ska ner på ultraljud direkt för att kolla. När vi kommer dit bekräftas det läkaren hade känt. Hon har höftledsluxation på båda höfterna och ska ligga i en skena i tre månader. Jag går in på rummet igen och gråter och gråter. Dagarna på BB är en dimma av ångest. Min sambo säger hela tiden. "titta vad underbar hon är". Jag får panik för att jag inte kan känna som han gör. Jag har svårt att förstå att det är min bebis. Jag hade ju nyss en bebis i magen och kunde inte riktigt förstå att det var samma barn. Samma dag som vi ska åka hem får hon skenan. Hon blir ett hårt paket och jag känner mig inte närmre henne än innan. Nu kan man inte hålla henne nära längre. Amningen funkar inte för hur man än håller henne kläms hon av skenan. Jag sliter med amningen dygnet runt samtidigt som ångesten håller på att slita sönder mig. När hon är en vecka ska vi till bvc. Min sambo jobbar så mamma följer med. Vi promenerar dit och på vägen får jag en panikångest-attack. Jag bryter ihop och berättar för mamma hur dåligt jag mår. Vi går till bvc och berättar allt för sköterskan. Hon skickar mig till akut-psyk där jag får träffa en läkare. Jag känner mig som en galning när jag sitter där. Hur kunde detta hända? Jag som aldrig har haft ångest eller mått dåligt förr. Jag får en mild ångestdämpande som jag kan amma på och åker hem. Jag tar tabletterna i två veckor, blir så trött av dom så jag går i en konstant dimma. Känslorna för min bebis fortsätter att vara förvirrande. Är rädd att jag håller på att bli galen. Är rädd att råka tappa henne eller råka skada henne på något vis. Jag vill inte att någon annan ska hålla henne förutom jag och min sambo. Jag sköter om henne dygnet runt, pussar, kramar, vaggar, sjunger och myser så att hon inte ska märka att jag mår dåligt. Men känslomässigt är jag avstängd. Det enda jag känner är panik och ångest. Jag undrar ständigt vad det är för fel på mig. Varför är jag inte lycklig? Kan jag inte älska mitt barn? Håller jag på att bli galen? Folk omkring mig säger saker som: åhh nu är du väl lycklig? eller: är det underbart och msyigt. Jag vill bara försvinna och inte behöva svara. För jag är inte lycklig, och det är inte underbart och mysigt. Mitt inre är ett helvete.
Jag går runt hemma och sörjer hur allt har blivit. Jag som längtade så, förberedde allt, vek de små kläderna.. Jag går till läkaren på vårdcentralen och ber om hjälp. Jag får antidepressiva och ångestdämpande och måste sluta amma. De ångestdämpande hjälper och jag börjar få små stunder på dagarna som känns bättre. Men hela tiden känner jag efter: älskar jag henne tillräckligt? Jag går med konstanta skulkänslor och det känns som att det aldrig kommer att gå över. Jag går hos en psykolog en gång i veckan men vågar inte berätta om mina jobbiga tvångstankar. Är rädd att hon ska tro att jag är galen. Men, för några veckor sedan bestämde jag mig för att berätta ALLT. Om jag ska kunna må bra igen måste jag ta all hjälp som erbjud. Psykologen tycker inte alls att jag ä galen. Hon hjälper mig att reda ut alla tankar och säger att det är en naturlig reaktion på en traumatisk upplevelse. Jag gråter varje gång jag är där. Jag får gå igenom mina hemsla tankar och bilder och lära mig att inte fly ifrån dom. Jag får lära mig att bilderna och tankarna i sig inte är viktiga utan att de står för något annat. Nu när jag sitter och skriver detta har det börjat vända. Jag har ätit medicinen i 5 veckor och fortsätter att gå hos psykologen varje vecka. Nu är det självklart att jag älskar henne, fastän jag vissa dagar har svårt att känna mig riktigt närvarande. Nu kan jag ge henne kramar, pussar, busa och sjunga för att jag VILL! Inte av skuldkänslor. Hon har blivit av med skenan så jag kan hålla henne nära, gosa och mysa. När jag mådde som sämst var jag säker på att det aldrig skulle gå över. Jag trodde inte på folk som sa att det skulle bli bättre. Men nu när jag har dagar då jag kan njuta av livet och av min bebis förstår jag att de hade rätt. Hade jag inte sökt hjälp så tidigt hade jag nog fortfarande varit fast i ångest och panik. Man kan inte reda upp traumatiska händelser själv. Hjärnan försöker men det blir bara en tankespiral av tankar på att man håller på att bli galen. Ångesten finns här fortfarande, men mer i bakgrunden. Den har inte övertaget längre. Det blir bättre för varje dag och min dotter mår jättebra! Hon är en väldigt glad och nöjd bebis. Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta innan jag kan lägga detta bakom mig och må helt bra. Vissa dagar är fortfarande hemska, men de bra dagarna blir fler och fler. Och det finns inget annat alternativ än att fortsätta kämpa!! Skammen över att må dåligt i själen när man fått barn och tabun måste vi försöka sudda ut. Ca 15% drabbas av en förlossningsdepression men ändå är det nästan ingen som pratar om det. Mammor lider i tysthet och får ingen hjälp. Till er som läser detta och känner igen er: Det blir bättre! Ni behöver inte bära på detta själva. Det finns professionella som kan bära det för oss. Medicin kan hjälpa oss ur svackan och över till att bli oss själva igen. Prata med någon ni känner förtroende för. En vän, förälder, bvc. Viktigast av allt! SÖK HJÄLP och ta emot all hjälp ni kan få. Även om framtiden ser helt svart ut nu så lovar jag att det blir bättre. Till er som har någon i er närhet som verkat olycklig efter de fått barn: Be dom inte rycka upp sig, njuta av den första tiden med sitt barn, eller att det är så det känns för alla. Fråga hur dom mår, erbjud dig att följa med när de söker hjälp.
Tips på hemsida: www.lakandeforaldrar.se du kan även söka på Läkande Föräldrar på facebook och be om att få gå med i gruppen. Där kan du prata med andra i samma situation.
Som mina föräldrar har sagt till mig under hela denna hemska tiden:
DET KAN BARA BLI BÄTTRE!
(bild från Brooke Shields bok: Down came the rain, min väg genom förlossningsdepression)