Jag var på jobbet när telefonen ringde, mamma undrade om vi inte sett att lillemans hals såg svullen ut. (total panik utbröt i mitt huvud, vi hade talat om det kvällen innan men avfärdat det för inbillning ) Jag hade alltså skjutsat min drygt 2åriga son till mormor med svullen hals och åkt och jobbat. Fy vad jag skämdes!
Lilleman hade under en längre tid varit sjuk, feber då å då men på jättebra humör. Dagen innan vi lämnade honom hos mamma pratade jag och sambon om att han verkade lite stel i nacken men sen tänkte vi att vi måste inbilla oss men när mamma sen ringde och sa samma sak så var det så självklart. Det var halsen som var problemet.
Läkaren tog snabbsänka som var på 90 någonting.. det var iaf så högt som deras maskin kunde visa. Vi fick remiss till Östra så det vara bara att sätta sig i bilen, möta upp sambon och sätta oss i väntrummet på barnakuten. Det var lite folk så det blev snabbt vår tur, de tog tempen och allt sen kom läkaren hon klämde och kände sen kom nästa läkare, han.klämde och kände.
Detta hade de inte sett förut, en svullnad mitt fram på halsen den var hård och gick inte att flytta. Det behövdes ultraljud!
Vi stod där som två fågelholkar och visste intresse vad vi skulle göra ingen så någonting och allt tog så tid.
Läkaren kom tillbaka och nämnde några möjligheter det var varböld en snabbväxande tumör och sen.minns jag inte mer. Nämner man ordet tumör och mitt barn i samma mening så stannar världen. Herregud, han har cancer, min tvååring ska dö var det enda mitt hjärta skrek medan min hjärna försökte lyssna vara förnuftig, en tumör behöver inte betyda cancer och det var dessutom inte ens säkert att det var så. Var stark , inga tårar, tänk dig för.
Vi blev inlagda och under tiden som undersökningen pågick växte bölden, snart var den framme vid hakan.
De gjorde en biopsi på bölden och det visade sig vara var i.
Vi var så glada och lättade, bara var inget farligt.
Det blev operation och antibiotika min lilla grabb genomgick sin första operation. Jag hade hört att det var jobbigt att söva sina barn men oj jag var inte beredd på känslan alls. Tänk dej en veterinär som ger ett djur sprutan för sin sista vila så kändes det. Jag satt där med grabben i famnen , sköterskan sprutade in nåt i armen och bad oss hålla i hans huvud. poff huvudet bara föll å han sov. Jag grät, sambon stöd bredvid så han "slapp" känna det där att han bara föll bort lixom.
Efter operationen så fick vi åka hem men antibiotikan var fel och efter några dagar svullnade halsen upp igen och det pressades ut mängder med var ur såret. Vi åkte tillbaka och det blev ännu en operation. Efter första operationen upptäcktes det att han hade extra hjärtslag och en utredning gjordes även på detta. bla fick han ha en bandspelare i en liten ryggsäck på ryggen under 24h. Från den gick det elektroder och hjärtslagen spelades in.
Vi gjorde efterkontroller på halsen och allt så bra ut men nästan ett år senare var vi tillbaka men denna gång upptäckte vi det tidigare men operation var nödvändig. Och ännu en gång och denna gången trodde sig en läkare förstå varför det skedde. Han har ett medfött ärr i halsen där bakterier samlats. Nu i våras lagom till han skulle fylla fem så opererades han en sista gång (hoppas vi) och då var det för att ta bort det som satt i halsen.
Han har varit så duktig, han har gått på svält, fått mängder med sprutor, opererats, legat på uppvaket i timmar och sen vaknat och varit lika go och glad som vanligt, han har gjort magnetröntgen två ggr i vaket tillstånd och legat helt still trots att han varit så rädd så han skakat, han har träffat underbara människor och spenderat ganska många dagar på sjukhus trots allt.
Jag är så enormt stolt över honom och evigt jävla tacksam för att det bara var en varböld och något som gick att åtgärda! Jag gråter när jag tänker på vilken sjuk tur vi har som trots sjukhusvistelser, nedsövning och annat jobbigt iaf fått med oss våran älskade son hem igen!
Det finns så mycket att berätta kring hans sjukhusvistelser så jag skulle kunna skriva hur långt som helst men det får räcka såhär.