Detta är min förlossningsberättelse och lite om hur tiden strax efter var för mig.
Hade själv gärna hört mer om hur andras förlossningar var innan min satte igång så därför delar jag med mig om min!
2001-12-14
Nu har det gått två månader sedan min och R´s fina William kom ut ur magen.
Förlossningen gick bättre än vad jag trott, dvs jag trodde jag skulle få så ont att jag skulle avlida en gnutta. Men icke!
Tidig onsdag morgon 04.45 kände jag av (eller insåg kanske) att jag fått en riktigt värk, inte som mina tidigare sammandragningar utan ondare.
Samma tid kom R hem från jobbet, hungrig och trött....
Smärta kändes i svanken och självklart började hela hjärnsystemet snurra "Vad gör jag nu!?".
Skicka mess till mammsen och pappas fru om att det hade satt igång.
Tog mig igenom värkarna den första tiden med lite hjälp av Enya och höft gungning men efter någon timme blev det för jobbigt och jag ringde in till förlossningen för att få lite råd och vägledning. Svaret blev "Ta två alvedon och ett bad med tillsyn av sambon". Sagt och gjort! Två tabletter senare låg jag i badet och kved istället, kunde inte ligga där så länge heller så R fick hjälpa mig upp och torka av mig + hjälpa mig på med lite kläder igen.
Man är inte så smidig direkt när man är höggravid och har värkar...
Eftersom R hade tagit sin nattmedicin innan han cykla hem från jobbet var han såklart trött som en björn på väg in i ide. Så vi gick båda å la oss. Han somnade inom tre minuter å då hade jag redan hunnit upp ur sängen igen. Gick ju inte att ligga ner när jag hade så ont.
20 minuter senare ringde jag förlossningen igen, denna gång va svaret " Det låter som att det är dags att komma in" (YES, lättnad!). Väcker R, ringer efter skjuts och medelar syster att vi åker in eftersom hon skulle vara med.
När vi kommer in på ett undersöknings rum är jag redan 2 ½ cm öppen. Har dock så ont att jag brölar och måste stå. Detta gjorde att personalen inte kunde göra sin koll/registrering på bebis hjärtljud och mina värkar eftersom mätnings instrumenten ramlade av hela tiden.
Smärtan kändes som att min ryggrad var av i svanken och två kotor skavde mot varann... Fick därför komma in på ett rum å fick epidural (då öppen 4 cm). Efter lite ryggmärgsbedövning kunde jag slappna av mer och ligga stilla för mätningen och till och med äta! Woohoo jag va i himlen!
De kopplade på dropp som skulle påskynda hela processen och rätt som det var var jag öppen 5 och fick helt plötsligt krystnings värkar. AJAJ!!! Inte kul!
För att inte krysta (vilket min magen gjorde så bra ändå av sig sj) va jag tvungen att bröla ännu en stund.... 20 min senare med krystnings värkar kom de på att "oj vi kanske ska prova stänga av droppet, få se om det hjälper...". Jag trodde att jag skulle skita på mig hela tiden och det va nog det enda jag hela tiden jag hade krystvärkarna och inte fick trycka på...
Efter att de stängt av droppet va det tydligen dags att krysta i alla fall.
Klockan 15.41 onsdagen den 18 oktober kom lilla William ut. Han vägde 3460 och va 52 cm lång.
Vi stannade kvar på BB i fyra dagar, bara för att jag ville känna mig säker med amningen, men redan på BB fick William i sig för lite mat och vi fick kompensera med tillägg. Tillägget skulle såklart ges via "koppning" dvs att mata barnet med en liten matkopp så att den lapar i sig födan. Detta kan jag tala om är verkligen inte lätt! Speciellt när man aldrig gjort det förr.
Vi åkte hem och fortsatte som vi gjort på BB....Lillen skrek dygnet runt nästa eftersom han fick i sig för lite mat. Vi var på minst 3 återbesök innan vi åkte in till barnakuten för att få hjälp. På återbesöken sa de bara samma sak som alla andra "fortsätt kämpa med amning och koppning", allt var bara amning och koppning. Sån j'dra hysteri och jag var en totalt förstörd zombie.
Men på barnakuten träffade vi en underbar sköterska som gapade stort när hon fick höra hela mat historien och sa "Neej vet du vad, mina barn föddes i princip med napp i mun och det har inte påverkat amningen ett dugg. Nu gör jag i ordning en flaska så kan ni testa mata med den." Sagt och gjort! Lillen fick i sig bättre och blev lugnare!
Så det värsta för mig var inte förlossningen, det var tiden efter (ca 2 veckor).
Från det att jag sa ifrån att jag inte tänkte hålla på att koppa till vilket pris som helst och vi började använda flaskan har William ökat något otroligt i vikt och är mycket mer nöjd+lugnare.
Mitt tips till alla som tänker skaffa barn eller har ett på väg: IGNORERA sjukhusets hysteri och känn efter själv vad som är bäst för dig/er och barnet!!
Dock vet jag att man nästan blir hjärntvättat för att det är så många som överöser med dessa "riktlinjer" men stå på dig!!! Önskar att jag gjort det tidigare...
Vill bara tillägga att det fanns några helt underbara personer på BB som har hjälpt och stöttat mig något otroligt, är så tacksam att det finns sånna underbara människor bland alla de andra kopp&amnings "robotar"!