"Du är född i solsken", säger jag till min dotter.
Jag vaknade klockan 4 och hade fruktansvärt ont i korsryggen. Kände mig kissnödig och vaggade in på toaletten. Vaggade sedan tillbaka till sängen igen, och höll på så fram och tillbaka till 5.30 när jag väckte Johan. Jag sa att jag hade ont i ryggen, och han förstod ganska snabbt vad det handlade om. Jag var väldigt lugn hela tiden. Det kändes helt naturligt och jag var mentalt förberedd.
Under ett av toabesöken upptäckte jag att jag blödde ganska mycket, och sa till Johan. Han ringde direkt till förlossningen och förklarade läget. Han sa att jag blödde och att det var cirka fem minuter mellan värkarna. Jag fick prata med kvinnan själv och hon sa att "det kommer inga barn när det är fem minuter mellan värkarna", och att som förstföderska skulle jag räkna med att det tar lång tid och att det är bäst att vänta hemma. Johan tappade upp ett bad till mig, och jag la mig i karet. Han servade mig med dryck, äppleklyftor, russin och ostfralla. Helst ville jag varken äta eller dricka, men han tvingade i mig tugga för tugga och det var tur det! Jag fortsatte att blöda, och det kom klumpvis. Johan ringde återigen till förlossningskoordinatorn, men de sa att vi skulle avvakta. Hon sa att jag kunde ta två Panodil, vilket jag gjorde, mest för sakens skull. Johan tappade hela tiden upp nytt vatten, så att det var lagom varmt. Värkarna blev värre och värre och det kändes som de avlöste varandra. Jag klämde Johans hand under värkarna.
Efter två timmar gick jag upp ur badet och la mig på sängen. Johan klockade hela tiden värkarna, som kom allt tätare, men trots detta slumrade jag till emellanåt.
Klockan 10.15 gick jag återigen på toaletten, och hade då så ont att jag sa till Johan att ringa och säga att nu kommer vi in. Jag var beredd att ta emot vilken smärtlindring som helst.
Johan ringde och fick reda på att Östras förlossning var full, så vi fick åka till Mölndal. Jag brydde mig inte det minsta, bara jag fick komma någonstans!
Jag som hade planerat att vi skulle ta taxi till förlossningen, eftersom vi hade hört att man har så god tid på sig vid första barnet tyckte plötsligt att tanken på att åka med en främmande man i det tillstånd jag var i, inte var så lockande. Johan ringde pappa och sa att nu var det dags att åka in, och undrade om han kunde komma och hämta oss. Självklart kunde han det! Han skulle bara avsluta vad han hade för händer och komma så fort han kunde. Under tiden instruerade jag Johan vad han skulle packa ner. Jag hade skrivit en lapp med sista-minuten-saker som skulle med; tandborstar osv. Jag var så smärtpåverkad och lite omtöcknad att jag fick prata tyst och i omgångar mellan värkarna, men han fick packat allt.
Pappa kom 10.30 och hämtade oss. Det var underbart väder, och inte mycket trafik på vägarna. Jag försökte att behålla lugnet i bilen även under värkarna.
När vi kom fram till Mölndal gick pappa och la på pengar på bilen, och vi åkte sedan upp till förlossningen. Man var tvungen att ringa på en klocka för att få komma in, och precis då fick jag en värk och fick hänga mig över ryggstödet på en stol som stod där. Kvinnan som öppnade dörren förstod att jag hade ont och var mycket lugn och vänlig. Jag fick komma in på ett rum där jag fick väga mig och lägga mig på en brits. Pappa önskade oss lycka till och åkte därifrån.
Därefter kopplade en barnmorskestudent som hette Anna-Maria på mig CTG-apparaten, och det var skönt att höra bebisens hjärtljud. Jag kunde se monitorn som visade hjärtslagen och även mina värkar. Johan tyckte inte att jag skulle titta på den eftersom det var lite opsykologiskt att se när nästa värk närmade sig, vilket han hade rätt i. Jag skulle ligga med dosorna på magen i 20 minuter, och Anna-Maria lämnade rummet. Jag hade fruktansvärt ont och tyckte att minuterna gick otroligt långsamt. Jag kände ett akut behov av att gå på toaletten, och efter knappa 20 minuter var jag tvungen att larma. Jag skyndade mig in på toaletten, men det kom ingenting. Jag fick ligga på britsen igen och Anna-Maria sa att eftersom värkarna kom så tätt skulle jag iallafall få stanna. Det var skönt att höra, eftersom vi inte ville åka hem igen. Sedan skulle hon se efter hur mycket jag hade öppnat mig. Hon kände efter och lät mycket förvånad när hon sa att jag var öppen 8 cm! Hon sa att en kollega skulle kolla också, så att hon inte lurade mig, men det stämde. Hon var mycket imponerad och kallade mig för superkvinna! Det var roligt och skönt att veta att mycket av jobbet var gjort, men jag förstod ju direkt att det betydde att det var försent för all form av smärtlindring.
Jag blev flyttad till ett förlossningsrum där Anna-Maria började tappa upp ett bad. De visste redan när vi kom in att jag hade badat hemma och därför hade de flyttat på en annan kvinna så att jag skulle få ett rum med badkar. Trots att jag var omtöcknad minns jag att jag sa "Vad fint" när vi kom in i rummet och såg badkaret. Jag var rädd att hon skulle bli sårad om jag inte sa det.
Jag fick använda lustgas under tiden, vilket hjälpte en del, men jag blev rätt tagen av den. Johan stod och stöttade mig och var rädd att jag skulle tuppa av. När badet tillslut var upptappat stack jag ner höger ben och brände mig något fruktansvärt. Vattnet var skållhett! Anna-Maria stack ner armen och sa "Ojdå!" Johan frågade om det var väldigt varmt, och hon svarade att det var det. Hon var ganska ångerfull och bad om ursäkt. Det stack lång tid i benet på mig. När hon hade justerat badvattnet fick jag lägga mig. Jag kunde fortsätta använda lustgasen i badet. Anna-Maria lämnade rummet och sa att vi skulle larma om det var något. Jag låg nog i badet en kvart och kände plötsligt att det tryckte på. Vi larmade och när jag sa att det kändes som att barnet var på väg ut blev det ganska bråttom. Jag blev snabbt avtorkad och fick på mig en rock.
Jag fick sitta och hänga över ryggstödet på sängen och varva med att ligga på sidan. De kontrollerade mig igen och jag var då nästan helt öppen. En liten stund senare var jag helt öppen, och det var dags att krysta. Värkarna kom tätt och jag fick inte mycket vila emellan. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag kunde hela tiden höra bebisens hjärtslag, vilket var mycket lugnande. Jag var aldrig orolig. Johan satt jämte och höll mig i handen. Han var ett jättestöd och han var mycket lugn, utåt sett iallafall! Även den ansvariga personalen var helt fantastiskt lugn och professionell! Hon somjag upplevde gjorde det mesta jobbet hette Anna och var student. Att hon var student uppfattade jag inte då, utan Johan berättade det efteråt. Hon var helt kolugn hela tiden, och man kunde tro att hon inte gjort annat än hjälpt till vid förlossningar!
När jag krystade åkte bebisen ner, men när värken släppte försvann den in igen, vilket kändes frustrerande. När jag trodde att halva bebisen var ute syntes den inte ens! Under en värk var det någon som sa "Den har hår!". Johan upprepade överlyckligt! Någon frågade om jag ville känna på bebisens huvud, men av någon anledning ville jag inte det. Jag ville nog inte skapa någon fysisk kontakt förrän den var ute och jag visste att allt var okej. Det var heller ingen som propsade på att jag skulle göra det, utan det var helt okej att jag sa nej.
När jag krystat en bra stund tänkte jag att det fick vara klart snart. Jag skrek som ett skållat troll och undersköterskan, som var helt underbar, sa att istället för att skrika skulle jag säga "ka-ka-ka" under tiden jag krystade. Jag fick även leka dragkamp med barnmorskan med ett lakan som hade en knut i varje ände. Det hjälpte faktiskt. Näst sista värken tänkte jag att jag inte skulle orka mer, men alla peppade och jag hämtade några sista krafter och tänkte "Nu skall ungen ut!". När bebisen kom hamnade den så att jag direkt kunde se vad det var och jag sa "Det är en flicka!". Barnmorskorna själva hade inte hunnit se än, och sa "Mamma var den första som såg vad det var". Jag tittade på Johan, som grät och sa "Det är en flicka!". Det var helt underbart! Johan klippte navelsträngen, och jag hade sinnesnärvaro nog att lyfta på huvudet för att se. Kändes som en viktig och rolig sak att se! Jag fick direkt upp bebis på magen och hon var jättefin. Hon hade nästan inget blod eller annat gegg på sig. Vi visste direkt att det var en Ingrid!
Jag hade fått andra gradens bristningar, så en annan student skulle sy mig. Jag fick återigen andas i lustgasmasken, eftersom jag inte hade någon bedövning. Hon satte några lokalbedövande sprutor som gjorde ganska ont, men vad spelade det för roll när man låg med bebisen på magen? Allt annat kändes ovidkommande just då. Hon fick sy en bra stund,och det var lite obehagligt, men tillslut var hon klar och lämnade oss.
Efter att vi blivit lämnade ensamma ville jag ringa mamma. Jag ringde och hon svarade direkt. Jag hörde att hon var mycket spänd och förväntansfull, och medan jag sa hej gnydde Ingrid till. "Åh! Jag hör den!" sa mamma, och jag svarade "Ja, det är en liten Ingrid." "Det är en liten Ingrid!" upprepade mamma och hon lät överlycklig. Vi pratade inte så länge, utan jag lovade att ringa sen igen.
Efter en stund kom samma student som hade sytt mig in för att göra första kontrollen av Ingrid. Hon mätte Ingrid, 50 cm,och vägde, 3475 gram. Jag minns att jag blev förvånad över att hon vägde såpass mycket. Trodde bara att bebisen skulle väga 3,1-3,2 kg. Därefter tog hon tempen, räknade fingrar och tår och kollade gommen, stjärten m.m.
Jag minns min förlossning som oerhört rolig, smärtsam, spännande, snabb och "smidig". Jag var snabbt uppe på benen och ville göra om det snart!